måndag, juli 23, 2012

Idag avgörs ödet och citat från Feline

Idag får vi veta om lillsnuffla får vårdas i hemmet istället. Hoppas verkligen det. Saknar henne så mycket. Pratade med henne i telefonen igår och hon skrattade och lät så glad vilket värmde i hjärtat. Feline längtar nog mycket efter pappa också, igår när de pratade så var det bland det första hon sa till honom att hon älskade honom. Feline pratar mycket om att "pappa och Mimmi på sjukhuset, Mimmi bränt sig hett vatten. Har ont. Vill att de kommer hem snart".

För att försöka skriva något positivt så har Feline sagt så många gulliga saker senaste veckan. En kväll när mormor sov över kom Feline insmygandes in till min säng på natten "mamma - ligger en gubbe på mitt rum - jag sover hos dig" (det var mormor som låg i sängen bredvid henne). Jag brukar också ha öronproppar liggandes på mitt nattduksbord då jag alltid sover med dem i öronen så samma natt sa Feline förvånat "mamma - dina proppar borta" - Ja jag har dem i öronen när jag sover "men du är ju tokig du mamma" sa hon då och skrattade. Idag letade hon efter sin napp. Då sa jag att bebisen kanske sugit in den genom naveln (hon brukar ge nappen till bebisen genom att lägga den under min jumper). Efter en stund hittade hon på sin napp -"mamma, jag hittat nappen - bebisen inte allt sugit den genom naveln - du är ju tokig".

Lite glädje lär man få i vardagen också. De värsta panikångestattackerna verkar i alla fall ha försvunnit. Tidigare hade jag så stark ångest att pulsen skenade iväg och det svartnade för ögonen och jag fick en kort blackout. Nu känner jag mest den malande stressen och oron i kroppen, men inte så jag får blackout i alla fall. Jag är lite orolig för att få en chock när jag väl får se hur Miléa ser ut under alla bandage, men förhoppningsvis slipper jag se det på ett tag då hon kommer vara omlagd ett tag till.

Bara 2 v till beräknad förlossning så inom 4 veckor är bebisen definitivt här. Aldrig känt så här att jag inte alls är redo för det tidigare. Då har man ju bara gått och längtat efter förlossning och bebis. Denna gång är det tyvärr annorlunda på grund av allt som strulat. Nu vill jag bara få hem Mimmi och kunna fokusera på hennes tillfrisknande och orkar inte riktigt ta till mig en ny liten individ i mitt liv. Känns riktigt jobbigt att behöva känna så här. Vill ju bara känna den där överväldigande lyckan när bebisen föds, men är orolig för att jag kommer ha svårt att knyta an på grund av all stress och smärta jag genomgått.

4 kommentarer:

  1. Antar att din känsla är helt naturlig. Det är helt enkelt för mycket känslor och oro runt omkring så hur ska en helt ny bebis få plats? Det kommer han ju att få och tids nog kommer ni komma ikapp. Lycka till! kram//AnnnaJo

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ska du ha. Ja sen får man ju ångest över att man känner som man gör också :/. Givetvis kommer jag älska honom lika mycket som flickorna tids nog - kanske infinner sig mammalyckan när han väl fötts - jag vet inte. Det är väl någon form av för tidig förlossningsdepression eller nåt.

      Radera
  2. Ja, självklart kommer du att älska honom lika mycket, tids nog. Hoppas verkligen inte det är någon tidig förlossningsdepression du har. Hoppas familjen är samlad nu! kram //AnnnaJo

    SvaraRadera
  3. Hur går det för er? Håller tummar och tår att Milea ska få vara hemma med er andra ..

    SvaraRadera