Brännskada

Måndagen 16 juli hände något hemsk på morgonen. Marcus och Miléa var i köket och jag var inne på Andrés blivande barnrum. Plötsligt hörde jag en duns och därefter ett gallskrik från Miléa. Sedan hör jag hur Marcus rusar in i badrummet och ser hur han börjar duscha Miléa. Min första tanka var att jag inte såg något blod och att det måste vara okej då jag trodde att hon ramlat. Den tanken höll bara i sig någon millisekund så jag såg hur det rann skinn från Miléas kropp och att det låg tevatten på golvet så jag fattade snabbt att hon fått hett tevatten över sig. Jag började ringa 1177 men där var det bara massa sifferalternativ man skulle knappa in och jag hörde inte ett skvatt då Miléa skrek så hemskt så jag lade snabbt på oc ringde 112 istället (klockan 7.34). Fattar egentligen inte varför jag inte ringde 112 på en gång, men allt gick ju så snabbt och jag fattade ju inte riktigt omfattningen eller någonting. Fick ett bra bemötande av SOS-operatren som genast skickade en ambulans. Började göra iordning en kasse med välling och kläder till Miléa. Sedan tog jag över och spolade Miléa medan Marcus klädde sig i ordning.  Ringde min mamma en massa gånger samtidigt då jag förstog att jag skulle bli ensam med Feline, vilket inte skulle funka med min foglossning. Sjöng lite för Miléa under tiden jag spolade henne och under kortare sekunder verkade det distrahera henne. Hon avbröt också skriket och sa "där" och pekade på några saker i badrummet ett par gånger, men sedan  skrek hon igen. Jag är förvånad över hur lugn och koncentrerad jag var under hela tiden. Såg hur vita hudflikar lossnade från Miléas axel och bröst och hur hon darrade så hemskt på munnen när hon grät. Hon stod dock helt stilla i duschen och var jättesnäll när jag spolade henne. Efter ett tag böt Marcus av mig då jag fick öppna för ambulansmännen som kom. Jag fick titta till Feline som satt på pottan och kissade och ropade efter hjälp så jag vet inte riktigt vad som sades. När jag kom tillbaka så stod Marcus med ledsen Miléa på armen och åt några skedar gröt så jag röt väl åt honom att ge fan i att äta och följa med ambulansmännen istället. Var kanske lite väl otrevlig. När  Marcus gick iväg såg jag helt plötsligt att Miléa även brännskadat sig på kinden och över halsen och där hade vi inte spolat. Min första tanke var väl "åh nej, inte ansiktet - hon kommer bli missbildad och mobbad resten av livet".

När det var tomt hemma så tog jag mig ut till Feline som satt på altanen och åt av frukostosten. Nu släppte var chocken och jag började darra och gråta. Inte fick jag tag på min mamma heller och där stod jag med foglossning och Feline att ta hand om. Ringde Felines morfar, men han trodde att mamma sov. Till slut fick jag försöka få in Feline i bilen så vi kunde åka till mormor och få hjälp. Feline ville bara trotsa och inte alls följa med till bilen, men jag lyckades muta henne (att bära en trotsig unge är ju inte alternativ med foglossning). Som tur är kunde Feline ta sig upp i bilstolen själv. Kunde inte spänna fast Feline ordentligt för foglossningen, men det fick helt enkelt vara så då mormor inte bor så långt bort.

Fick sedare meddelande från Marcus om att Miléa fått smärtstillande när de kom till akuten och fått förband som även dämpade smärtan. Hon lugnade ner sig och kunde sova. Hon hade andra gradens brännskada på 16% ( 1% är tydligen lika stor som den skadades handflata+fingrar). De fick inte komma hem på måndagen. Miléa hade feber som reaktion efter skadan och behövde behållas kvar på sjukhuset för observation. Mamma fick hjälpa mig att ta hand om Feline. På tisdagsmorgonen fick vi veta att Miléa skulle behöva vara kvar till på onsdagen då plastikkirurgen skulle söva henne och ta av bandagen. Hon hade 40,1 graders feber. Åkte in till sjukhuset med mormor och Feline för att hälsa på snufflan. När vi kom utanför dörren på hyssjade Marcus och visade att Miléa precis somnat. Kollade på Miléa genom fönstret. Då kom chock nr 2. Var inte alls beredd på att Miléa skulle vara så väldigt bandagerad som hon var. Man såg ju inte ens hennes lockiga hår. Sedan var hon helt klotrund och svullen i ansiktet. Jag kände knappt igen henne. Såg inte alls ut som min Miléa. Och en sjukhusrock i liten storlek :(. Efter ett tag började Feline gorma om att hon ville se lekrummet så hon väckte Miléa. Fick gå in och hålla henne. Visste inte riktigt hur man skulle hålla i henne för att inte göra henne illa så det kändes så konstigt. Såg också hur det vätskat igenom Miléas bandage, vilket jag tyckte så otäckt ut. Fick veta att man skulle skriva upp all vätska hon fick i sig och att blöjorna skulle vägas.

Åkte hem och min syster med familj kom hem till mig och tog med oss ut så Feline fick leka lite. Det var ett bra sätt att distrahera sig för det var svårt att få bort de hemska minnesbilderna från näthinnan och oron inför att Miléa skulle sövas. Klockan 16 var det en träff med plastikkirurgen och jag fick veta att Miléa inte skulle sövas trots allt utan att man skulle ge henne lugnande och smärtstillande istället under ingreppet på morgonen. Miléa hade 40 graders feber och man hade pratat om att sätta in sond för att hon inte fick i sig så mycket vätska. Mormor hade lyckats få i henne lite när de var i lekrummet, men inte tillräckligt. Beslutades dock att man skulle avvakta lite med sond. Fick ta med nyponsoppa på kvällen som hon brukar älska. Efter detta har jag inte fått någon uppdatering. Jag sa åt Marcus att han kunde passa på att att försöka få i Miléa vätska när han han ger henne smärtstillande under natten och kanske väcka henne runt 22-23 och ge henne vätska också. Annars sover hon ju hela natten i vanliga fall. Första natten hade hon medicinerats 3 gånger under natten för smärtorna. Vet som sagt inte hur det gått än. Avvaktar då Miléa skulle in till operationssalen klockan 8 nu på morgonen. Klockan är 09.38 nu och jag har inte hört någonting än så jag vet inte hur det gått. Har väldiga magsmärtor och är så orolig - har hon feber än - fått hon i sig någon vätska - hur ser skadorna ut under bandagen - när får de komma hem? Förhandsbedömningen är att ansiktet förmodligen kommer att läka fint och att om det blir ärrbildning så är det på axel/bröst. vi hade agerat helt rätt och hon har förmodligen klarat sig bra tack vare att vi varit så snabba med att spola henne och gjort det fram tills ambulansen kom.

Som ni förstår känns det inte så prioritet att uppdatera om graviditeten nu, men kort och gott så visste inte barnmorskorna åt vilket håll bebisen ligger, men trodde att han vänt sig med huvudet nedåt, vilket jag också tror. Vi får se på ultraljudet imorgon. Känns inte alls lika spännande med ultraljudet längre och jag känner inte alls att jag orkar planera någon förlossning för tillfället.