Miléa fortsätter vara gnällig/skrikig och besvärlig och man börjar känna att det tär rätt rejält på psyket. All vaken tid så är hon missnöjd (och vaken är hon ju i stort sett jämt tycker jag). Jag önskar så innerligt att man kunde få några positiva upplevelser med henne snart så man kan få lite saldo på plus-sidan så man orkar med de jobbiga stunderna. Det känns så himla trist att man får ångest så fort hon slår upp ögonen för att man vet att det kommer innebära timtals med besviken bebis. Jag önskar man kunde få ha lite bebismys och ha henne liggandes och mysandes på bröstet så man får känna av den där mysiga stunden. Tyvärr verkar jag helt gå miste om den där mysperioden som jag hade sett fram emot så mycket. Miléa vill ju inte alls ligga på bröstet och bara mysa. När man väl fått henne att somna så vågar man inte röra henne utan tippar på tå för att inte väcka henne så att ta upp henne och mysa när hon väl sover är ju inte ett alternativ. Dessutom så är det ju fullt upp under dagtid med Feline som är aktiv och allt annat som måste göras så enda stunden man skulle ha tid att gosa är ju egentligen från att Feline lägger sig kl 19 tills jag lägger mig vid 22, men under den tiden har Miléa i stort sett alltid sin värsta period. Bara en dag som hon inte skrikit under den tiden.
Jag känner mig så snuvad på allt den här gången. Jag hade hoppats på en underbar och mysig graviditet, men fick ett helsike med foglossning redan vecka 15 och diverse andra krämpor och besvär. Sedan hade jag sett fram emot en lika underbar förlossning som första gången, men fick det bara för jobbigt med fogarna. Sist av allt tänkte jag att det ändå skulle vara värt allt skit när man ligger där och får gosa och lukta på liten bebis, men även detta blev jag snuvad på. Under hela graviditeten har jag ju tänkt och sagt att jag verkligen ska ta tillvara på bebismyset för det går över så snabbt och jag tror Feline slutade vilja ligga och mysa runt tre månader. Jag borde ha tagit tillvara på den perioden lite bättre.
Jaja, det är väl inte skrivet i sten att Miléa ska vara så här besvärlig hur länge som helst. Kanske lugnar hon ner sig och man kan kramas med henne. Just nu är jag nog för deppig för att kunna tänka framåt. Marcus är på väg till apoteket nu och ska köpa Laktulos så vi hoppas att det kanske kan hjälpa magen. Miléa har knappt bajsat på egen hand utan bara i samband med att hon fått magknipsmassage. Fast hon är ju lika grinig även efter att hon fått bajsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar