Marcus förlossningsberättelse

Nu har Marcus skrivit klart sin förlossningsberättelse:

Jag satt i godan ro på arbetet och hade precis ätit klart min middag och tagit en kopp kaffe. Då ringde telefonen och jag undrade naturligtvis vem som störde mig mitt i fikat.
- Vakten.
- KOM HEM!
- Va! NU?
- Ja nu, det är skarpt läge, vattnet har gått.

Sophia fortsatte att berätta lite om hur det hade gått till, tills jag avbröt henne med att jag var tvungen att börja ringa in någon ersättare. Hon förstod och jag tog genast tag i uppgiften. Jag fick träff på första ringningen. Nicklas hade blivit förvarnad om att det kunde ske när som helst, så han ställde genast upp och skulle infinna sig så snart som möjligt. Jag slog mig åter ner, återupptog kaffet och äpplekakan med vaniljsås och tänkte på vad komma skulle. Jag ringde mina föräldrar och pappa erbjöd sig att möta upp mig för att ta hand om Mirelle. Det var snällt då det nog sparade mig 20 min. Så snart Nicklas kom till jobbet så for jag omgående mot destination USÖ.

När jag klev in på förlossningen runt 23.30 blev jag hänvisad till rum 11. Där fanns Sophia, barnmorskan Heléne och Helena. Helena hade skjutsat Sophia till USÖ då det tog mig 2 timmar att ta mig dit. Barnmorskan gick då igenom vårt förlossningsbrev. Efter det avvek både Heléne och Helena. Vi fick rådet att försöka sova lite då det förmodligen var en stund kvar till utdrivningsskedet. Vi hade båda lite svårt att koppla av och Sophia fick då en liten dos morfin för att slappna av mellan värkarna men jag blev utan. Jag slumrade nog till en stund, osäker på hur länge. Efter det pratade vi lite och jag försökte lösa korsord, men koncentrationen var inte den bästa så vi övergick till att klocka värkarna.

Snart började Sophia få så pass ont att hon tyckte det var dags för ryggmärgsbedövningen. Barnmorskan började göra klart för sprutan men vi var tvungna att först ta några tester då Sophia har en benägenhet att blöda ymnigt. Hon passade även på att koppla in en sond på barnets huvud så vi kunde se barnets puls. Barnmorskan kopplade också in en dosa på Sophias mage så vi såg hur kraftiga verkarna var. De tog några provrör med blod och skulle återkomma med svar om cirka 1,5 timme. Det var bara att gilla läget och gå på lustgas under tiden. Gasen hjälpte verkligen Sophia i kombination med TENS-en som stimulerar nervbanorna med elektriska pulser. Hon andades och jag hjälpte henne. Hon blev dåsig av gasen och fällde kommentarer som ”Det här är som att vara full, det här var bra” och ”Jag har tinnitus, hör du inte tjutet?”. Efter en stund kände jag att jag också ville prova gasen så mellan ett par värkar sög jag några djupa andetag och då förstod jag vilket tjut Sophia talat om, och jag fick svårt att fokusera blicken samt att hålla mig för skratt, eller snarare fniss. Där låg Sophia i smärtor och jag bara fnissade över henne. Men vad ska man göra, kul var det.

Efter ett tag kom en ny sköterska in, Alva hette hon. Det hade varit skiftbyte kl. 7, så nu var det hon som tog hand om oss. Hon var närvarande nästan hela tiden och gav ett fint stöd. Testresultaten drog ut på tiden och när läkarna väl gav OK till ryggmärgsbedövning var det redan för sent då Sophia var öppen 10 cm och utdrivningsskedet tog vid. Nu blev det allvar och både Alva och jag drev på Sophia som ömsom var stark och ömsom tappade hoppet. Sophia kämpade länge och väl, en riktig bragdprestation, innan Alva sa att huvudet tittade ut en aning. Huvudet sjönk in igen när krystningen avtog och Sophia samlade krafter för slutspurten. Vid nästa krystning kom huvudet ut lite mer och Alva sa åt Sophia att inte fullfölja krystningen utan vänta in nästa och då ge allt. Jag tittade ner och fick se en del av huvudet. Då kom tårarna och jag berättade för Sophia att jag sett barnet, det var en så stark känsla, helt obeskrivlig. Så kom då nästa värk och Sophia tog spjärn och gav allt. Jag såg hur hela huvudet kom ut och hur Alva hjälpte till att dra ut hela kroppen. Det var så fantastiskt att få se henne, att det hela var över. Jag kramade om Sophia och vi grät båda. När jag tittade till barnet igen var hon så fin och ren. Huden var inte alls så uppblött som jag trodde den skulle vara. Sophia frågade upprepade gånger vad det blev för något och kort därpå såg jag att det var en flicka, vi hade fått vår efterlängtade Feline. Sophia fick upp henne på magen och allt var bara så fantastiskt, inget annat spelade någon roll.

Snart fick jag äran att klippa navelsträngen och mor och dotter var nu separerade. Feline började skrika för att fylla lungorna med luft men det gick över mycket snabbt. Hon blev ögonblickligen lugn när hon fick ligga på mammas bröst. Hon tog igen sig lite innan hon siktade in sig på bröstet. Hon tog det fint och sög glupskt i sig. Snart kom även efterbörden ut. Nu började dock en något orolig tid. Barnmorskan hade hört att Sophia brast lite inne i slidan. Det var ett mindre sår men med Sophias benägenhet att blöda mycket så blev det snabbt en lite stressig situation. Det kom in 3 barnmorskor och en läkare och de kämpade tillsammans i säkert 10 minuter med att få Sophia att sluta blöda. Det var lite oroligt men jag litade på att de skulle fixa det. Under tiden höll jag Feline som nu vilade. Snart var Sophia utom fara och hon hade då blött ca 1,5 liter.

När allt hade lugnat ner sig fick Sophia tillbaka vår dotter och vi kunde äntligen koncentrera oss på henne. Vi passade båda på att ringa våra föräldrar och skicka mass-SMS till våra vänner. Kort därpå fick vi vår efterlängtade förlossningssmörgås med kaffe och saft. Vi åt den med glädje och stor aptit då vi inte ätit något sedan kvällen innan. Sen var det dags för att kontrollera Felines vikt och längd. Resultatet blev bra, 3650g och 49cm. Snart fick vi klart för att rulla in till BB en våning upp. Som tur var så var beläggningen inte så hög så jag fick sova över tillsammans med min familj. Det var mycket skönt att inte behöva lämna dem och att kunna hjälpa Sophia som vid det här laget hade svårt att komma upp ur sängen. Jag for iväg en kort stund för att hjälpa min mor som hade fått stopp på bilen och passade då på att köpa kvällsmål och frukost. Det visade sig vara onödigt då jag fick mat på BB, något av en skatteåterbäring. Den kvällen spenderade vi med att lära känna vår ögonsten, byta blöjor och att mysa lite. Natten var lugn och dagen som följde gick i ett rasande tempo och innan vi visste ordet av var klockan 15 och vi fick fara hem.