Tre inlägg på samma dag - är det tillåtet? :)
Idag är det ca en vecka efter ägglossning och en vecka kvar till mens. Magen känns tom och jag känner mig ogravid, fast det är väl för tidigt att säga. Börjar väl bäva mig lite för hur jag ska göra om jag får mens - ska jag ta full dos pergo, halv dos eller inget alls. Minskar jag dosen blir det svårare att förutsäga när ägglossningen kommer att ske och det blir svårt att planera för samliv (vilket fint ord va?). Bibehåller jag full dos kommer väl slemhinnan förbli tunn.
I vilket fall som helst känner jag att jag fått mycket stöd av mina kollegor idag. Jag är ju helt öppen för mina kollegor om våra svårigheter att få barn och hur jag mår eftersom det påverkar mitt jobb - dels genom att jag behöver ledigt för att träffa Fertilitetsenheten eller flexa hem tidigare för att mysa och dels genom att jag mår dåligt psykisk, har svårt att koncentrera mig, är mer känslig och har svårt att hantera de ärenden jag har med klienter som är gravida. Pratade en stund med kollegan Jessica idag, även fast hon själv inte har barn eller försöker få det (än så länge iaf) så känns det som om hon verkligen förstår mig. Hon berättade idag att hon tyckte jag var så stark som kämpade på fast det är jobbigt just nu. Det kändes så skönt att höra. Kollegan Linda visar också intresse för mig och min situation. Även kollegan Maria poängterade idag hur stark jag varit som öppet visat mina känslor inför arbetsgruppen och säger precis hur jag mår. Också skönt att höra. Dessutom kom min chef/gruppledare in till mig idag och frågade hur jag mådde och så. Hon har ju själv gjort provrör och delar med sig av sina erfarenheter så det är något jag verkligen uppskattar - att hon tar sig tid att kolla hur jag mår. Så har jag självklart en familj som lider med mig och bryr sig.
Jag är så tacksam för alla omkring som VÅGAR fråga hur jag mår och hur det går för oss - de som inte sticker ner huvudet i sanden då de inte vill höra mitt ärliga svar - att jag mår sämre än någonsin. De bara som vågar lyssna - det är dom som ändå får mig att orka kämpa vidare. Och självklart ni söta rara tjejer som läser min blogg och är med om samma missöde som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar